Syfte
Med detta arbete s† hade jag t„nkt att jag skulle f”rklara varf”r det har varit krig mellan arabstaterna och Israel ett flertal g†nger sedan Israels bildande 1948. Jag g”r detta med tanke p† att just nu s† h†ller detta halvsekel av fiendskap att avbrytas. Min inriktning ligger p† konflikten mellan Israel och palestinierna, som var de stora f”rlorarna vid Israels bildande.

Jag g”r detta arbete av flera anledningar. F”r det f”rsta s† „r jag sj„lv intresserad av denna konflikt och har alltid tyckt att Israel skall ge med sig och ”verl„mna vissa delar till palestinierna. F”r det andra s† „r det en av de viktigaste konflikterna som finns just nu, och det skulle vara roligt att f”lja denna konflikts slut. F”r det tredje s† har jag innan jag startade med inl„sningen till detta arbete haft flera f”rutfattade meningar. Dessa meningar har nu antingen blivit besannade eller ocks† har de visat sig vara felaktiga, men viktigast av allt - jag har nu f†tt en sann bild ”ver denna konflikt, som inte har varit lika svartvit som jag har trott.

Metod
F”r att ta reda p† detta s† har jag l„st b”cker och tidskrifter. Detta material har jag sedan sammanst„llt f”r att till sist g”ra detta arbete.

Material
Av de b”cker och tidskrifter jag har anv„nt, s† „r tidskriften Tempus den mest utm„rkande. Detta d„rf”r att Tempus var det b„sta materialet jag kunde anv„nda f”r att f† den senaste informationen om fredsf”rhandlingarna. Jag har „ven, f”r att detta arbete skall bli l„ttare att l„sa, bifogat en karta som bilaga d„r de viktigaste platserna finns utm„rkta.

Problemformulering
Jag skall i detta arbete f”rs”ka ta reda p† om det fredsavtal som har slutits mellan Israel och PLO „r h†llbart och om det „r b”rjan till en ny era av fred i Mellersta ™stern.

Avgr„nsning
Jag har begr„nsat mig till konflikten mellan Israel och PLO. De andra konflikterna har jag endast g†tt igenom f”r att man skall f† ett sammanhang n„r man l„ser arbetet.

FN:S DELNINGSPLAN 1947

Efter det andra v„rldskriget s† diskuterades Palestinafr†gan ofta internationellt. B†de v„rldens stormakter och FN s„nde kommissioner som lade fram l”sningsf”rslag. Dessa f”rslag avvisades dock oftast av b†de sionisterna och palestinierna.

Arabf”rbundet och det palestinska H”gsta arabiska r†det kr„vde en oberoende arabisk stat, stopp f”r all judisk invandring, men fullst„ndiga r„ttigheter f”r de judar som redan bodde i omr†det. Detta f”rkastades helt av Judiska byr†n som i sin tur kr„vde fri judisk invandring och uppr„ttandet av en judisk stat.

I  maj 1946 lades ett engelskt-amerikanskt f”rslag om fortsatt mandatstyre under Storbritannien, f”r att slippa hela problemet. P† grund av stora protester och terrord†d fr†n sionister och palestinier s† lade britterna fram ett nytt f”rslag i juli samma †r, enligt vilken Palestina skulle delas i tv† delstater under brittisk ledning. Senare i januari 1947 s† presenterades den brittiska Bevin-planen, d„r man f”reslog en schweizisk l”sning med sj„lvstyrande kantoner.

Efter ett antal misslyckade l”sningsf”rslag s† fr†nsade sig Storbritannien ansvaret i februari 1947 och ”verl„t s†ledes ansvaret till FN. Storbritannien meddelade ocks† att de t„nkte l„mna Palestina den 15 maj 1948, oavsett det r†dande l„get.

Det brittiska ultimatumet, att de skulle l„mna Palestina i maj 1948 oavsett det r†dande l„get, gjorde att FN var tvungna att arbeta fort. De tillsatte en speciell kommitt‚ f”r Palestinafr†gan - UNSCOP. I den blev elva stater representerade: Australien, Guatemala, Indien, Iran, Kanada, Jugoslavien, Nederl„nderna, Peru, Sverige, Tjeckoslovakien och Uruguay. Det H”gsta arabiska r†det bojkottade dock kommitt‚ns arbete.

N„r kommitt‚n var klar med sitt arbete i augusti kunde medlemmarna inte enas, utan de lade fram tv† olika f”rslag. Det s.k. majoritetsf”rlaget innebar att Palestina skulle delas i en arabisk och en judisk stat, som vardera bestod av tre delar f”renade genom speciella knytpunkter,  och Jerusalem skulle kontrolleras av FN. Detta f”rslag st”ddes av: Guatemala, Kanada, Nederl„nderna, Peru, Sverige, Tjeckoslovakien och Uruguay. Det andra f”rslaget, som kallas minoritetsf”rslaget, kom fr†n de l„nder som reserverade sig mot det andra f”rslaget, det vill s„ga: Indien, Iran och Jugoslavien. Det innebar att man skulle ha en stat med en judisk och en arabisk delstat. Australien avstod fr†n att ta st„llning i fr†gan.

Efter behandling i FN:s underkommitt‚er kom ett f”rslag som liknade majoritetsf”rslaget upp till omr”stning i generalf”rsamlingen. F”rslaget var utformat som en delningsplan med ekonomisk union, det vill s„ga att det skulle bli tv† stater med en stor del av ekonomin gemensamt. Delningen var gjord s† att p† de arabiska delarna bodde det 725 000 araber och 10 000 judar, och i de judiska delarna bodde det 498 000 judar och 407 000 araber. UNSCOP uppgav ocks† att det fanns 90 000 beduiner i den judiska delen men de togs inte med i ber„kningskalkylen ovan. Gr„nserna var dragna s† att den judiska staten skulle f† st”rsta m”jliga yta med judisk majoritet.  I procent r„knat s† fick den judiska staten 56 procent av Palestinas yta medan den arabiska staten fick 43 procent. I Jerusalem, som skulle vara under FN:s styre, bodde 105 000 araber och 100 000 judar.
Det H”gsta arabiska r†det tog direkt avst†nd fr†n denna plan och sade inf”r en av FN:s kommitt‚er:

"Det „r Palestinaarabernas r„tt att f”rsvara sig mot aggression - inbegripet den sionistiska aggressionen. FN:s grundl„ggande existensber„ttigande „r just f”rsvar mot aggression. Under de senaste 25 †ren har arton unders”kningskommissioner kommit till Palestina - alla har varit meningsl”sa; oftast har Palestina-arabernas nationella r„ttigheter f”rbisetts, och de f† rekommendationer som gjorts till deras f”rdel har f”rbig†tts av mandatmakten. D„rf”r „r det inte underligt att H”gsta arabiska r†det har v„grat att samarbeta med UNSCOP.
Palestina-arabernas kamp mot sionismen har ingenting med antisemitism att g”ra. Arabv„rlden har under †rhundraden varit en av de f† tillflyktsorterna f”r judar „nda tills granns„mjan f”rgiftades av Balfourdeklarationen och den aggressivitet som f”ljde d„refter hos den judiska befolkningen.
Judarna har ingen s„rskild r„tt till Palestina. Judarnas religi”sa f”rbindelse med Palestina delas av muslimer och kristna. Britterna hade ingen r„tt att sk„nka Palestina till judarna; Balfourdeklarationen var omoralisk, or„ttvis och olaglig.
Araberna vill g„rna se de europeiska judiska flyktingarnas mis„r avskaffad - men Palestina har redan tagit emot fler flyktingar „n sin rimliga andel.
L”sningen av Palestinaproblemet „r enkel: enligt FN:s stadgar m†ste en arabisk stat i hela Palestina uppr„ttas p† demokratisk grundval; inom den ramen skall alla minoriteters legitima intressen och r„ttigheter garanteras.
FN har ingen laglig m”jlighet att p†tvinga Palestina n†gon styrelseform"

Som synes s† tyckte inte araberna om FN:s delningsplan, men trots detta s† r”stades f”rslaget igenom i FN:s generalf”rsamling. D„rmed s† hade FN rekommenderat att tv† stater skulle bildas i Palestina: F”r att genomdriva f”rslaget bildades en ny kommission, FN:s Palestinakommission UNPC. Men eftersom UNPC inte fick s„kerhetsr†dets att besluta om milit„ra insatser misslyckades den med sitt uppdrag att genomf”ra delningen.

N„r en delning var ogenomf”rbar, s† beslutade sig Haganahs ”verkommando att  s„tta "Daletplanen" i verket. Det var en plan som gick ut p† att ta kontroll ”ver stora delar av Palestina. Ytterst s† syftade planen dock p† att ta kontroll ”ver hela Palestina. F”rsta steget i denna plan var en attack mot byn Deir Yasin utanf”r Jerusalem. Denna massaker utf”rdes den 9 april 1948 av Irgun och Sternligan, men med Haganahs vetskap och godk„nnande fr†n deras bef„lhavare. Under attacken d”dades 254 m„n, kvinnor och barn. Dagen efter attacken s† lyckades R”da Korsets representant i Palestina Jacques de Reynier komma in i byn. Han konstaterade att det r”rde sig om en planlagd massaker. De Reynier skrev:

"Deir Yasin-aff„ren hade v†ldsamma efterverkningar. Press och radio spred nyheterna ”verallt bland b†de araber och judar. P† detta s„tt byggdes en allm„n skr„ckk„nsla upp bland araberna, en k„nsla som judarna skarpsinnigt gynnade tillv„xten av ... Drivna av r„dsla l„mnade araberna sina hem f”r att s”ka skydd hos sina sl„ktingar, f”st blev isolerade g†rdar, sedan byar och slutligen hela st„der evakuerade ... Till slut blev omkring 700 000 araber flyktingar, och de l„mnade i hast allting bakom sig, deras enda f”rhoppning var att undvika samma ”de som m„nniskorna i Deir Yasin."

N„r massflykten bland araberna b”rjade, s† fortsatte "Daletplanen" steg f”r steg. Flera arabiska st„der intogs utan motst†nd. De sionistiska segrarna ledde till att „nnu fler araber flydde, vilket i sin tur ledde till „nnu fler sionistiska segrar.

ISRAELS BILDANDE OCH KRIGET 1948

N„r Storbritannien l„mnade Palestina s† utropades den judiska staten Israel. Samtidigt s† gick milit„ra styrkor fr†n sex arabstater (Egypten, Saudiarabien, Transjordanien, Irak, Syrien och Libanon) in i Israel. Deras totala styrka uppgick 20 000 man och deras syfte var att stoppa flyktingstr”mmarna fr†n den nybildade staten, samt att begr„nsa dess expansion. Detta ingripande drevs fram av opinionen i arabl„nderna, som k„nde stark solidaritet med det palestinska folket.

Arabernas styrkor var lika stora som de israeliska, men de var inte lika disciplinerade och bra tr„nade som dem. Araberna saknade ocks† en gemensam strategi och p† grund av rivalitet mellan sig s† k„nde de inte ibland inte ens till varandras planer.

Under den f”rsta krigsperioden (fram till 11 juni) s† var f”rh†llandet mellan parterna j„mnt. Men under den f”rsta vapenvilan (11 juni till 8 juli) s† f”rst„rkte israelerna sin st„llning, fr„mst genom vapenink”p fr†n Tjeckoslovakien. K”pen finansierades med ett l†n p† 100 miljoner dollar fr†n USA. N„r vapenvilan upph”rde s† var israelerna mer „n 30 procent st”rre „n arabsidan. Detta ledde till att de ut”kade sitt territorium, och de drev ut araberna fr†n de omr†den de hade intagit.

Den 18 juli s† tr„dde den andra vapenvilan i kraft. D† s† tillsatte FN en medlare, svensken Folke Bernadotte, f”r att f”rs”ka f† en l”sning p† konflikten. Den 16 september s† presenterade han en ny delningsplan. Han f”reslog ocks† att FN skulle sl† fast r„tten f”r "oskyldiga m„nniskor, uppryckta fr†n sina hem av krigets terror och grymheter, att †terv„nda till sina hem." Dagen efter han presenterade denna plan s† sk”ts han ihj„l av en medlem i Sternligan. Inom 24 timmar s† arresterades stora delar av liga av israeliska myndigheter, men de lyckades fly ganska snart.

Under h”sten 1948 och v†ren 1949 s† ”kade Israel sitt territorium ytterligare. Centrala Galil‚en och Negev”knen er”vrades efter strider mot Arabiska Befrielsearm‚n och egyptiska trupper. Mellan februari och juni 1949 ingick Israel vapenstillest†nd med sina arabiska grannl„nder. Alla f”rs”k till fred misslyckades p† grund av att parternas krav var f”r †tskilda.

Den 11 december 1948 antog FN:s s„kerhetsr†d resolution nr 194, som fastsl†r:
Att de flyktingar som vill †terv„nda b”r till†tas g”ra det s† fort som m”jligt.
Att ers„ttning f”r f”rlorad egendom b”r utdelas †t dem som inte vill †terv„nda.
N„r FN i maj 1949 antog Israel som medlem, s† var Israel ett faktum, men Israel blev medlem under f”ruts„ttningarna att de drar tillbaka sina trupper till de gr„nser som FN f”reslog 1947, och att de skulle till†ta flyktingarna att †terv„nda.

SIONISMEN

Palestina har alltid spelat en central roll i den judiska religionen, och i †rhundraden s† har judar invandrat dit f”r att komma n„rmare gud.

I juli 1882 s† kom det en grupp ryska judar till staden Jaffa i ett helt annat syfte. De ville omvandla landet till en judisk stat. Detta var b”rjan till en ny r”relse - sionismen.

1800-talets Europa var en tid av f”r„ndring, m†nga nya stater bildades och kampen f”r nationella r„ttigheter stod p† sin topp. Detta var n†got som „ven judarna ville. De hade varit f”rf”ljda genom hela v„rldshistorien. Dock s† var de flesta judar n”jda med att assimileras in i det samh„lle de levde i.

Emellertid s† fanns det en grupp judar som hade en annan uppfattning. De var p†verkade av nationalismen och ans†g att judarna var en splittrad nation utan ett eget hemland. L”sningen p† deras problem var d„rf”r en kolonisering av Palestina och bildandet av en judisk stat. Endast i ett eget land s† skulle de kunna utveckla sin egna nationella och kulturella s„rart.

Den f”rsta bos„ttningen uppr„ttades 1882 mellan st„derna Jaffa och Jerusalem. Bakgrunden till denna bos„ttning var judef”rf”ljelserna i Ryssland, d„r judarna anklagades f”r mordet p† tsar Alexander II.

I augusti 1887 s† samlades i Basel, Schweiz judar fr†n hela v„rlden. Med ledning av Thedodor Herzl grundade de formellt den Sionistiska v„rldsorganisationen, WZO. Dess m†l var att "skapa ett folkr„ttsligt s„kerst„llt hem i Palestina †t det judiska folket". R”relsens program formades i fyra punkter:

Fr„mjandet av en judisk kolonisation av Palestina.
Uppr„ttandet av en v„rldsorganisation f”r judar.
St„rkande av judisk nationell samh”righet.
Utverkande av olika regeringars godk„nnande av sionismens m†l.

Fr†n  b”rjan s† st”tte Herzls planer p† h†rt motst†nd fr†n olika judiska kretsar. Den judiska f”rsamlingen i Mnchen motsatte sig sionismens kongress och de deklarerade ”ppet att de var motst†ndare till sionismen, d„rf”r att den skulle ifr†gas„tta lojaliteten till det l„nder vilka de var medborgare. De sade ocks† att det skulle g”ra det sv†rare f”r judarna att verka som ett integrerat, religi”st samfund i de olika l„nderna.

De ortodoxa judarna tyckte ocks† att sionismen var fel. F”r dem s† ska †terv„ndandet till "Eretz Yisrael" (Landet Israel) f”rknippat med Messias ankomst till jorden. Den messianska dr”mmen om det heliga landet (den religi”sa sionismen) hade inte n†gra som helst planer p† att uppr„tta en judisk stat.
Det som gjorde att sionisterna som invandrat till Palestina sedan 1882 b”rjade tala om en egen stat var "Balfoudeklarationen" som den brittiske utrikesministern Arthur Balfour skrev till den brittiska sionistr”relsens ledare Lord Rothschild. I denna deklaration st†r det skrivet att:

"Hans Majest„ts regering betraktar med v„lvilja uppr„ttandet av ett nationalhem i Palestina f”r det judiska folket och kommer att g”ra de st”rsta anstr„ngningar f”r att fr„mja uppn†endet av detta m†l, varvid det naturligtvis faller av sig sj„lv att ingenting kommer att f”retas som skulle inkr„kta p† i Palestina befintliga icke-judiska samfunds medborgerliga och religi”sa r„ttigheter eller p† judarnas r„ttigheter och politiska st„llning i n†got annat land"

Med denna deklaration bakom sig s† b”rjade de invandrade Palestinska judarna att kr„va en judisk stat i Palestina. Detta ledde till att man efter andra v„rldskriget s”kte en l”sning p† problemet.

Men inte alla judar var som sagt f”r sionismen. N„r "Balfourdeklarationen" var k„nd s† yttrade den brittiska regeringens krigsminister, som sj„lv var jude, Edwin Samuel Montagu f”ljande kritik mot den:

"Jag h„vdar att det inte finns n†gon judisk nation. Medlemmar av min familj till exempel, har bott i detta land i flera generationer. De har, varken i tanke eller handling, n†gonting gemensamt med judiska familjer i andra l„nder f”rutom det faktum att de i st”rre eller mindre utstr„ckning bek„nner sig till samma religion. Det „rr inne sannare att p†st† att en judisk engelsman och en judisk neger tillh”r samma nation „n att s„ga att en kristen engelsman och en kristen fransman tillh”r samma nation..."

BEFRIELSER™RELSERNA

Efter Israels bildande s†  var m†nga palestinier p† flykt, detta var ett av de st”rsta sk„len till att palestinierna inte organiserade sig p† n†got s„tt. Direkt efter Israels bildande s† inriktades kampen f”r de palestinier som var p† flykt fr„mst p† att ”verleva, och man motsatte sig varje uppg”relse som innebar att de var tvungna att leva som flyktingar f”r all framtid.

1952 s† bildades Kommitt‚n f”r att motst† fred med Israel. Den gav under †ren 1952-54 ut en tidskrift som bland annat avsl”jade olika f”rslag till uppg”relser ”ver palestiniernas huvuden. N„r Nasser tog makten i Egypten s† b”rjade han tr„na gerillastyrkor som opererade fr†n den av Egypten styrda Gazaremsan. Dess effektivitet och styrka v„xte under 1955-56. Men dessa palestinier som tr„nades av Egypten saknade politisk sj„lvst„ndighet.

Fatah
Senare under b”rjan av den israeliska ockupationen av Gaza s† b”rjade de unga palestinierna att organisera sig. Detta resulterade i att Fatah, Palestinska nationella befrielser”relsen, bildades i Kuwait 1957. Detta „r den „ldsta och st”rsta av de palestinska befrielser”relserna. Efter Egyptens misslyckande under Suezkriget 1956, s† f”rlorade palestinierna tron p† att arabstaterna kunde hj„lpa dem att †terta Palestina. D„rf”r s† „r en av Fatahs viktigaste principer att palestinierna ska ta sitt ”de i sina egna h„nder.

Fatah b”rjade omedelbart efter sitt bildande att sprida sitt budskap genom sin tidskrift Filastinuna (V†rt Palestina), samtidigt s† rekryterade man medlemmar i flyktingl„gren f”r att f”rbereda befrielsekriget. Efter deras f”rsta milit„ra operation, s† fick de ”kat st”d bland den allm„nna palestinska opinionen i flyktingl„gren och v„xte sig starkare. Fatah betonar „ven att deras kampen inte st†r mot judarna som folk utan mot staten Israel.

N„r sedan PLO bildades som en paraplyorganisation f”r de palestinska befrielseorganisationerna, s† blev Fatah den st”rsta organisationen, som i praktiken tog kontrollen ”ver PLO. Till skillnad fr†n de flesta andra r”relser s† „r Fatah en bred r”relse med b†de en politisk och en milit„r gren. Innan PLO:s bildande s† byggde de bland annat upp sjukv†rd, utbildning och ett begr„nsat n„ringsliv i flyktingl„gren. N„r sedan PLO bildades s† tog de ”ver dessa aktiviteter.

PLO
Under en kongress i Jerusalem 1964, s† beslutade man att bilda en paraplyorganisation f”r de palestinska befrielseorganisationerna. Detta var p† ett gemensamt arabiskt initiativ, och deras syfte var att skapa en representant f”r det palestinska folket, vilket inte hade funnits sedan det H”gsta arabiska r†det uppl”stes 1948.

Emellertid s† blev inte PLO det samlande organet f”rr„n slutet p† 1960-talet, n„r PLO hade f†tt en majoritet av det palestinska folket bakom sig.

PLO var bara inte en befrielser”relse, som bedrev milit„r verksamhet mot fienden. Inom PLO s† utvecklades en m„ngd politiska, administrativa, ekonomiska, kulturella och sociala organ f”r att tillfredsst„lla folkets behov.

PLO blev palestiniernas statsapparat i exil, med uppgifter som en vanlig stats. Organisationen:
representerar palestinierna i olika sammanhang.
f”rhandlar med fr„mmande regeringar och sluter mellanstatliga avtal.
har erk„nts av de flesta l„nder i v„rlden och uppr„tth†ller diplomatiska relationer i alla v„rldsdelar.
„r den h”gsta och samlande myndigheten f”r alla palestinier.
fattar beslut som alla palestinier har skyldighet att f”lja.
har lagstiftande och d”mande uppgifter.
uppb„r skatter och finansierar palestinsk verksamhet i m†nga l„nder.
organiserar en palestinsk civilf”rvaltning.
„r palestiniernas milit„ra ledning.
PLO:s organisation „r uppdelad p† m†nga olika delar vilka jag skall beskriva h„r.

Palestinska Nationalr†det „r palestiniernas parlament. Det „r PLO h”gsta beslutande organ, som bland annat best„mmer PLO:s politiska program och v„ljer politisk ledare.

En kommitt‚ fr†n f”reg†ende nationalr†dsm”te beslutar om f”rdelningen av delegater mellan de olika palestinska organisationerna. Efter det s† v„ljer befrielsegrupper, folkr”relseorganisationer, institutioner och flyktingl„ger sina egna representanter. Allm„nna val var en om”jlighet i den d†varande situationen.

Exekutivkommitt‚n „r PLO:s regering. Den utses av nationalr†det, och den sk”ter det l”pande arbetet och verkst„ller de beslut som fattas av nationalr†det.

Varje medlem i exekutivkommitt‚n tilldelas en avdelning att sk”ta. Det finns bland annat avdelningar f”r f”rsvars-, utrikes-, informations- och utbildningsfr†gor. Exekutivkommitt‚ns arbete leds av ordf”randen som f”r n„rvarande „r Yasser Arafat.

Palestinska Nationalfonden tar hand om alla inkomster, och sk”ter PLO:s finanser. Budgeten f”rbereds av Exekutivkommitt‚n och antas av Nationalr†det. PNF kontrollerar PLO:s tillg†ngar och ”vervakar de olika organens utgifter. PLO f”r stora bidrag fr†n de arabiska l„nderna men huvuddelen av inkomsterna kommer fr†n palestinska k„llor.

™verkommandot f”r den Palestinska Revolutionens Styrkor „r det h”gsta organet p† den milit„ra sidan: H„r finns representanter f†n PLO:s alla milit„ra grenar, och det fungerar som generalstab f”r de palestinska styrkorna.

Palestinska V„pnade Kampens Kommando, PASC, „r underst„llt ”verkommandot och har som uppgift att ”vervaka disciplinen i flyktingl„gren.  PASC har en egen milit„rpolis som sk”ter dessa uppgifter.

Palestinska Befrielsearm‚n, PLA, „r PLO:s regulj„ra arm‚ av klassisk typ som finns utplacerad i Egypten, Syrien och Jordanien. De har deltagit i striderna i Jordanien 1970, i Oktoberkriget 1973 och i Libanon 1976.

En av PLA:s viktigaste uppgifter „r att se till att palestinierna i arabstaterna f”r g”ra sin v„rnplikt. PLA-enheterna „r underst„llda den milit„ra ledningen i de l„nder de befinner sig.

PLO:s f”rfattning
Den palestinska befrielsekampen m†l framg† av det nationella f”rdraget. Detta „r PLO:s grundl„ggande dokument, ett slags konstitution i 33 paragrafer.

Det nationella f”rdraget „r en deklaration f”r befrielse av Palestina. Det anger det palestinska folkets nationella r„ttigheter, som r„tten till nationell identitet, till nationellt sj„lvbest„mmande och till befrielse av sitt land. I det s† beskrivs karakt„ren av palestiniernas kamp. Det tar „ven upp Palestinas f”rh†llande till den ”vriga arabv„rlden. D„r beskrivs „ven palestiniernas syn p† sionismen som en rasistisk och aggressiv r”relse, p† Israels olagliga uppr„ttande och p† judendomen som beskrivs som en religi”s och inte en nationell gemenskap.

F”r att n† sina m†l, s† anv„nde sig PLO ofta av terrord†d. Dessa d†d utf”rdes mest mot m†l i Europa, och inne i sj„lva Israel. S†som alla andra terroristganisationer s† fick „ven PLO mycket uppm„rksamhet p† grund av detta. Men till en b”rjan s† ledde terrord†den till att Israel angrep palestinska flyktingar p† V„stbanken och Gaza. F”r att utf”ra dessa terrord†d s† anv„nde sig PLO av egna sj„lvmordsbombare, men oftast s† fick de hj„lp av professionella terrorister fr†n ”stblocket, Kina och arabv„rlden. Efter intifadan i slutet av 1980-talet s† trappade PLO ned p† sina terrord†d, vilket var en av orsakerna till fredssamtalen i b”rjan  av 1990-talet

SUEZKRIGET

N„r Nasser i Egypten nationaliserade Suezkanalbolaget, och p† s† s„tt fick kontroll ”ver Suezkanalen, s† reagerade Storbritannien och Frankrike kraftigt p† detta. Det innebar att deras fartyg fr†n kolonierna skulle vara tvungna att betala tull till Egypten.

De fick st”d i sina protester av USA, men USA motsatte sig milit„rt ingripande, eftersom detta endast skulle ”ka Sovjetunionens inflytande i Mellersta ™stern. D† s† n„rmade sig Storbritannien och Frankrike Israel, som har haft problem med gerillaattacker fr†n Sinaihalv”n och Gaza.

Den 29 oktober 1956 s† ryckte israeliska trupper in i Sinai. Dagen efter s† kr„vde Storbritannien och Frankrike att Israel skulle dra tillbaka sina trupper och att de skulle f† bef„sta strategiskt viktiga punkter i kanalomr†det.  Israel gick med p† detta, men Egypten avvisande f”rslaget. D† s† bombade franska och brittiska flygplan egyptiska flygf„lt. De underl„gsna egyptiska trupperna p† Sinai drog sig tillbaka och Israel fortsatte att tr„nga in utan motst†nd. Den femte november s† landsatte brittiska och franska trupper i Suezkanalomr†det.

Dock s† hade de underskattat USAs reaktion. Redan den sjunde november s† hade USA och Sovjetunionen genom FN tvingat de franska och brittiska trupperna till eld upph”r. USA var f”rbittrad ”ver sina allierade som konspirerade bakom dess rygg.

Sabotage och demonstationer i arabv„rlden visade att stormakternas utspel var misslyckat. Egypten sade i ett uttalande att de hade f†tt f”rs„kran om att flera l„nder, bland annat Kina och Indonesien, hade lovat att s„nda trupper. Sovjetunionen som ocks† hade erbjudit sig att s„nda trupper och att atombomba London och Paris fick ”kat anseende i arabv„rlden - precis det som gjorde att USA inte ville ha ett milit„rt ingripande..

F”r Frankrike och Storbritannien slutade s†ledes detta krig i en katastrof. De lyckades varken st”rta Nasser eller †terta Suezkanalen. Deras avseende i Mellersta ™stern minskade och deras roll d„r hade ”vertagits av USA och Sovjetunionen.

F”r Israels del s† slutade det ocks† d†ligt. De tvingades efter p†tryckningar fr†n USA att l„mna tillbaka Sinai och Gaza. USA hotade att stoppa all statlig och privat hj„lp, samt att utesluta Israel ur FN, och Sovjetunionen stoppade all oljeleverans till Israel.

Men Israel drog inte tillbaka sina trupper f”rr„n 1957, n„r det hade f†tt l”fte om stationering av FN-trupper p† Gaza och i Sharm ash-Sheikh p† Sinaihalv”n.
Den st”rsta framg†ngen f”r Israel var dock att R”da Havet fram till Eilat f”rklarades som internationell vattenled och ”ppnades f”r israelisk sj”fart. Suezkanalen st„ngdes dock f”r israeliska fartyg.

JUNIKRIGET

Under v†ren 1967 s† bombade Israel ett syriskt kanalbygge vid Jordans biflod och Damaskus f”rorter. Som anledning uppgav man att man hade m„rkt en ”kad gerillaaktivitet fr†n syriskt omr†de mot Israel. Faktum var att Syrien hade till†tit Fatah att ha tr„ningsl„ger inne i Syrien.

Dessa bombningar uppfattades av arabv„lden som att Israel skulle st”ta regimen i Syrien. F”r att stoppa detta kr„vde Nasser i maj att FN-trupperna p† Sinai skulle dras tillbaka, samtidigt som Egypten mobiliserade sina egna styrkor. Man st„ngde „ven Aqabaviken f”r israelisk sj”fart och f”r fartyg med strategisk material till Israel.

Den femte juni gick Israel till blixtanfall mot Egypten och Syrien. Flyget riktades mot med f”r”dande verkan mot egyptiska flygf„lt. Den egyptiska arm‚n togs med ”verraskning i Sinai och den Jordanien kontrollerade V„stbanken intogs p† tv† dagar. Syriens styrkor retirerade fr†n Golan f”r att skydda Damaskus.

Den †ttonde juni accepterade Egypten och Jordanien eldupph”r, och Syrien gjorde detsamma dagen efter. Israel avslutade kriget med att er”vra Golanh”jderna den tionde juni.

P† sex dagar s† hade Israel fyrdubblat sitt territorium genom att er”vra Sinai fram till Suezkanalen, Golanh”jderna och V„stbanken. Žnnu en g†ng s† drevs hundratusentals palestinier p† flykt, samtidigt som „nnu fler tvingades att bo under israelisk ockupation.

Junikrigets efterspel blev de att FN:s s„kerhetsr†d den 22 november antog den av USA, Sovjetunionen och Storbritannien utformade resolution 242. Resolutionen kr„ver f”ljande:

Tillbakadragande av israeliska trupper fr†n territorier som ockuperats under junikriget.
Upph”rande av krigstillst†nd eller anspr†k p† s†dant, respekt f”r och erk„nnande av suver„nitet, den territoriella  integriteten och det politiska oberoendet hos varje stat i omr†det, samt deras r„tt att leva i fred inom s„kra och erk„nda gr„nser utan v†ldshandlingar eller hot om v†ldshandlingar.

Den h„r resolutionen innebar att en tolkningstvist  uppstod d„r Israel h„vdade att det inte stod att de skulle dra tillbaka trupperna fr†n alla ockuperade omr†den. Andra stycket i resolutionen innebar att det krigstillst†nd som r†tt mellan arabstaterna och Israel sedan 1948 skulle upph„vas i utbyte mot en hel eller partiell israelisk retr„tt. Israel som stat skulle godk„nnas och legitimeras av arabstaterna.

I resolutionen fastslogs det ocks† att fri sj”fart p† internationellt vatten m†ste garanteras, samt att man var tvungna att finna en r„ttvis l”sning p† flyktingproblemet.

Palestinierna sade att deras nationella r„ttigheter ignorerades totalt i resolutionen. De f”rkastade resolutionen som ett kn„fall f”r sionismen. Efter en viss tvekan s† accepterade Egypten, Jordanien och Israel resolutionen. Syrien v„grade dock helt.

ROGERSPLANEN

Efter junikriget s† valdes Sveriges ambassad”r i Moskva till FN medlare i Mellersta ™stern. Efter upprepade och misslyckade medlingsf”rs”k, f”r att f”rs”ka f”rverkliga inneh†llet i resolution 242, mellan arabstaterna och Israel, s† inleddes, i b”rjan av 1969,  p† amerikanskt initiativ en serie samtal mellan de fyra stormakterna, USA, Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike f”r att n† en l”sning p† problemet.

De h„r diplomatiska initiativen, som leddes av USAs utrikesminister William Rogers, inriktades p† att f”rs”ka f† en fred mellan Egypten och Israel.  Žven Sovjetunionen var intresserade av en fred, s† vid  sidan av fyrmaktssamtalen s† f”rde USA och Sovjetunionen egna samtal.

Under dessa diskussioner s† visade det sig att b†de Egypten och Jordanien var intresserade av en uppg”relse med Israel. Den stora fr†gan var om Egypten, Jordanien och Israel kunde f”rm†s att godta de allm„nna principer f”r en l”sning som stormakterna enats om.

I mars 1969 s† upptrappades Egyptens utn”tningskrig mot israeliska installationer vid Suezkanalen. Detta ledde till att Israel bombade egyptiska m†l vid kanalen. Dessa anfall fr†n b†da sidor utvecklades dock inte till ett ”ppet krig mellan Egypten och Israel. Detta gjorde att USA, s† fort som m”jligt, arbetade fram den s† kallade Rogersplanen, som de lade fram f”r Sovjetunionen i oktober 1969. N†gra veckor senare s† lade de b†da stormakterna fram planen f”r Egypten. Planen var ett detaljprogram f”r fred p† grundval av resolution 242.

Rogersplanen fick ett negativt mottagande. Varken Egypten eller Israel var positiva, „ven Sovjetunionen som varit med att utveckla planen var nu negativ till planen. Endast Jordanien var positivt inst„lld.

Detta berodde p† att planen lagts fram i ett v„ldigt ogynnsamt l„ge. De israeliska bombningarna hade n†tt fram „nda till Kairos f”rorter. Detta ledde till att Sovjetunionen s„nde milit„ra r†dgivare till Egypten f”r att installera nya vapen s† att de kunde sl† tillbaka mot Israel. Allt detta gjorde att dessa parter inte var intresserade av Rogersplanen.

Genom intensiva diplomatiska f”rbindelser med Sovjetunionen s† lyckades USA att f† till st†nd nya fyrmaktsf”rhandlingar. S† i februari 1970 b”rjade man att f”rhandla igen. Israel var inte s† intresserad av nya f”rhandlingar, men genom att USA inst„llde viktiga vapenleveranser s† fick man med dem i samtalen. Samtidigt s† hade Sovjetunionen f†tt Nasser att stoppa alla gerillaaktioner fr†n egyptiskt  territorium mot Israel.

I juni samma †r s† lade USA fram ett f”rslag p† en tre m†naders vapenvila f”r att f† f”rhandlingarna att flyta b„ttre. Denna vapenvila antogs den sjunde augusti 1970 (varade „nda till Oktoberkriget tre †r senare). Mitt under dessa f”rhandlingar s† dog Egyptens president Nasser och han ersattes av Sadat, en av de officerare som var med och st”rtade kung Farouq 1952.
I arabstaterna s† var man r„dd att de nya stillest†ndslinjerna skulle accepteras som gr„nser, precis som efter kriget 1949. D„rf”r s† gjorde Egypten en invit till Israel genom att men skrev ett brev till Gunnar Jarring, som †terf†tt medlaruppdraget, d„r man sade att man ville n† en fredsuppg”relse med Israel. Ett jakande svar uteblev dock fr†n Israel som var mer intresserade av att annektera arabiskt territorium, „n att n† en fredsuppg”relse.

OKTOBERKRIGET

Sedan vapenvilan 1970 s† var relationerna d†liga mellan arabstaterna och Israel. Den vapenvila som USA trodde skulle leda till vidare samtal innebar endast att man slutade att bomba varandra. Men man fortsatte att rusta upp f”r att f”rbereda sig f”r ett blixtanfall fr†n motst†ndaren.

Den sj„tte oktober kom det anfall man v„ntat p†. Egypten och Syrien anf”ll gemensamt de israeliska ockupationsstyrkorna, och d„rmed var det fj„rde israelisk-arabiska kriget inlett. Tack vare noggranna f”rberedelser kunde araberna forcera den s† kallade Bar-Lev-linjen l„ngs Suezkanalen. I Sinai kom ett av v„rldshistoriens st”rsta pansarslag att utk„mpas. Efter en veckas arabiska framg†ngar s† lyckades Israel att koordinera sina styrkor och g† till motanfall.

Direkt n„r kriget b”rjade s† inleddes kontakter mellan USA och Sovjetunionen f”r att f”rs”ka stoppa krisen s† fort som m”jligt. Dessa kontakter ledde till att man i FN arbetade fram resolution 338 om ett omedelbart eldupph”r. De stridande parterna st„lldes inf”r ett ultimatum och var tvungna  att skriva under resolutionen.

Denna resolution st”ddes av Egypten, mest p† grund av att Israel hade slagit tillbaka dem f”rbi Suezkanalen och h”ll Egyptens tredje arm‚ inringad. I och med att „ven Syrien skrev p† resolutionen s† var det f”rsta g†ngen som de st„llde sig bakom stormakternas avtal om Mellersta ™stern.

SINAIAVTALET

Oktoberkriget ledde till febril diplomatisk aktivitet f”r att f”rs”ka f† de stridande parterna att sluta fred. USA f”rs”kte enligt Henry Kissingers steg-f”r-steg-teori att sluta fred mellan tv† l„nder i taget. Man b”rjade med Israel och Egypten. De sl”t, efter intensiv skytteltrafik mellan Egypten och Israel, i januari 1974 ett trupp†tskillnadsavtal. Den f”rsta maj s† sl”t Israel „ven ett likadant avtal med Syrien.

Efter vidare samtal mellan Egypten och Israel s† sl”t parterna Sinaiavtalet i september 1975. Detta avtal innebar att Israel drog sig tillbaka fr†n kanalzonen, l„mnade Abu  Rudeis, Giddipasset och Mitlapasset, men beh”ll Sharm ash-Sheikh och st”rre delen av Sinai. De b†da l„nderna lovade att avst† fr†n v†ld eller milit„r blockad och Egypten f”rband sig att inte ta tillbaka de ockuperade omr†dena med milit„rmakt.

Avtalet innebar f”r Israels del att de fick ”kat amerikanskt st”d och att de blev lovade att de skulle f† k”pa det nya attackflygplanet "F-15 Eagle". Egypten fick † andra sidan bidrag p† cirka 1 miljard kronor, samt etablerande av  amerikanska bank- och hotellkedjor i Egypten. Detta motsvarande inte Egyptens f”rv„ntningar p† de l”ften om industriinvesteringar samt ekonomiskt och tekniskt st”d, men man fick n”ja sig med det.

Egyptens agerande i Israelfr†gan kritiserades av de ”vriga arabstaterna. I och med att de sl”t Sinaiavtalet s† br”t de med ”verenskommelsen att man skulle agera gemensamt mot Israel.

CAMP DAVID-™VERENSKOMMELSEN

I november 1977 s† reste Egyptens president Sadat till Israel f”r vidare samtal. I dessa samtal s† kr„vde han att Israel skulle dra sig tillbaka till de stillest†ndslinjer som g„llde f”re 1967 som villkor f”r ett fredsavtal. Innan Sadat reste till Israel s† konsulterade han inte n†got annat arabland. I protest mot hans upptr„dande s† bildade Libyen, Syrien, Algeriet, Sydjemen och PLO en "Fasthets- och konfrontationsfront" i december 1977. Egypten svarade med att bryta alla diplomatiska f”rbindelse med dessa l„nder.

De f”ljande f”rhandlingarna mellan Egypten och Israel ledde inte till n†gra resultat f”rr„n USA ingrep under sommar 1978. I september samma †r s† undertecknades Camp David-”verenskommelsen.

™verenskommelsen best†r av tv† olika ramavtal. Det f”rsta behandlar en separatfred mellan Israel och Egypten, som inneb„r ett tillbakadragande fr†n Sinai f”r Israels del. Omr†det st„lls under egyptisk kontroll, men den blir demilitariserad. Egypten † sin sida erk„nner staten Israel och diplomatiska f”rbindelser uppr„ttas.

Den andra delen inneb„r att V„stbanken och Gaza f†r sj„lvstyre under en fem †rs ”verg†ngsperiod innan Israel skall dra sig tillbaka fr†n dessa omr†den. En lokal regim uppr„ttas p† dessa omr†den, under israeliskt beskydd. ™verenskommelsen s„ger dock ingenting om Golanh”jderna eller om Jerusalem.

Nu n„r det g†tt mer „n fem †r sedan Camp David-”verenskommelsen s† vet vi att V„stbanken och Gaza inte blev sj„lvst„ndiga fr†n Israel, utan detta diskuteras fortfarande.

Samtliga arabstater, f”rutom, Marocko, Sudan och Omar, tog avst†nd fr†n Camp David. De som mest motsatte sig ”verenskommelsen var PLO och de andra i "Fasthets- och konfrontationsfronten". P† det nionde arabiska toppm”tet i Bagdad i november 1978 tog man officiellt avst†nd fr†n Camp David-”verenskommelsen genom att man understr”k f”ljande st†ndpunkter:

Principen om kollektivt arabiskt upptr„dande i Mellersta ™stern.
Israel m†ste l„mna de omr†den som ockuperades 1967; detta g„ller „ven f”r Jerusalem.
Det palestinska folkets nationella r„ttigheter m†ste f”rverkligas.
PLO „r palestiniernas enda legitima representant.

Alla dessa punkter hade Egypten brutit mot genom ”verenskommelsen med Israel.

De n„rvarande staterna (Egypten var inte inbjudet) besl”t ocks† om gemensamma milit„ra och ekonomiska †tg„rder f”r det fortsatta motst†ndet mot Israel. Under detta m”te s† undertecknade PLO och Jordanien ett f”rsoningsavtal, vilket gjorde att PLO kunde forts„tta sina attacker p† Israel fr†n Jordanien.

Denna negativa inst„llning fr†n ”vriga arabv„rlden mot Camp David, gjorde att USA snabbt ville f† i genom ett fredsavtal mellan Egypten och Israel. F”rhandlingarna om ett fredsavtal p†gick under 1978 och i mars 1979 undertecknades ett avtal.

Enligt detta avtal s† skall Israel, inom tre †r, ha l„mnat tillbaka Sinai till Egypten, och normala f”rbindelser skall vara uppr„ttade mellan l„nderna. Man skulle „ven diskutera sj„lvstyre f”r palestinierna p† V„stbanken och Gaza, men dessa f”rhandlingar br”t ihop d„rf”r att Israel inte ville sl„ppa p† kontrollen ”ver dessa omr†den.

LIBANONKRIGET

N„r PLO f”rdrevs fr†n Jordanien i b”rjan av 1970-talet s† flyttades huvuddelen av deras verksamhet till Libanon d„r man fortsatte att attackera Israel. De satte upp sina baser i flyktingl„gren i s”dra Libanon, d„r Libanons arm‚ inte kunde agera. Man byggde ocks† upp baser i den v„stra delen av Beirut.

Redan fr†n f”rsta b”rjan s† f”rs”kte Israel f† libaneserna att agera mot PLO. Israel bombade de palestinska flyktingl„gren men „ven civila m†l i Libanon f”r att ”ka mots„ttningarna mellan PLO och libaneserna. Israels fr„msta verktyg mot PLO var de h”gerextrema grupper som hade haft stort inflytande i Libanon l„nge.

Genom att l„gga skulden f”r Libanons problem p† PLO s† startade Israel ett krig mellan libanesiska falangister (ett libanesiskt fascistparti av europeisk typ) och PLO. Detta krig b”rjade i maj 1975 och h”ll p† oavbrutet i 18 m†nader till oktober 1976. Men h”gerns ledare hade tagit miste p† det politiska klimatet i landet och dessa strider utvecklades fr†n en libanesisk h”ger-PLO konflikt till en inb”rdeskonflikt mellan falangisterna och Nationella r”relsen (en sammanslutning av radikala grupper som vill demokratisera Libanon). D† s† ans†g PLO att de kunde st† utanf”r konflikten och f”ra sitt egna krig mot Israel i st„llet. Men n„r falangisterna genomf”r en massaker i ett flyktingl„ger s† bildas en allians mellan PLO och Nationella r”relsen.

I mars 1976 s† splittrades den libanesiska arm‚n i tv† delar. De flesta ville inte l„ngre tillh”ra falangisternas fascistarm‚ utan de gick ”ver till de Nationella r”relsens arm‚. Nu s† kontrollerade dessa cirka 80% av Libanons yta. Nu s† bytte Syrien, som f”rut st”tt den Nationella r”relsen, sida och gick in i Libanon f”r att hj„lpa h”gern. Detta gjorde att h”gern kunde g† till motattack, och f”rb„ttra sina st„llningar

F”r att f† ett slut p† kriget s† sammankallades p† Saudiarabiskt initiativ den 16 oktober ett m”te i Riyad. Syrien, Egypten, Saudiarabien, Kuwait, PLO och Libanon deltog. ™verenskommelsen i Riyad ledde till en vapenvila som skulle ”vervakas av syriska styrkor tillsammans med soldater fr†n andra arabstater.

Dessa styrkor skulle se till att den libanesiska regeringen †terfick sin auktoritet, det vill s„ga att regeringskontrollerade polis- och milit„rstyrkor †teruppr„ttades.

Facit fr†n kriget inneh”ll m†nga positiva sidor f”r PLO i Libanon. Den allvarligaste komplotten mot PLO hade avv„rjts och extremh”gern inflytande i Libanon minskade.
Kriget i Libanon fortsatte dock under 1977, men nu s† p†g†r kriget mellan PLO och Israel i s”dra Libanon. Dessa stridigheter p†g†r under l†ng tid med attacker p† israeliska gr„nsstationer och kontraattacker fr†n israelisk sida mot flyktingl„ger i s”dra Libanon.

Men i mars 1978 s† invaderar Israel s”dra Libanon, f”r att en g†ng f”r alla krossa PLO. Kriget mellan Israel  och PLO med allierade p†gick i †tta dagar. D† hade de israeliska styrkorna avancerat fram till Litanifloden. Israel †drog sig dock ganska stora f”rluster och b”rjade att bomba s”nder omr†det framf”r sig, innan man dog fram†t. Trots dessa massf”rrst”relser s† †drog sig PLO ganska sm† f”rluster som hela tiden retirerade undan fr†n de ”verl„gsna israeliska styrkorna. F”r f”rsta g†ngen vid ett arabiskt-israeliskt krig inf”rde Israel den 21 mars en ensidig vapenvila.

Fr†n januari 1979 och fram till b”rjan av 1980-talet s† p†b”rjade Israel ett utn”tningskrig mot Libanon. Tillsammans med sina h”gerallierade s† utf”r man flyganfall mot Libanon. Dessa flyganfall ledde till att flyktingarna i s”dra Libanon fick fly „nnu l„ngre in i Libanon. Inte f”rr„n slutet av 1979 s† kunde flyktingarna †terv„nda.

De israeliska angreppen motiverades inte l„nge som vederg„llningsaktioner, eftersom PLO hade inst„llt alla attacker mot Israel fr†n Libanon f”r att skydda civilbefolkningen som fick utst† Israels vederg„llning. Utan nu s† motiverades attackerna av att man skulle bibeh†lla kaos och instabilitet i Libanon s† att man kunde s„tta press p† PLO. Detta lyckades man med och man h”ll p† med det i flera †r.

DEN ARABISKA FREDSPLANEN

Med Libanonkriget som bakgrund s† diskuterade arabstaterna, vid ett toppm”te i Fez 1982, Mellersta ™stern och m”jligheterna till fred i detta omr†de. Man antog ett program till fredsplan i Mellersta ™stern. Detta program st„llde f”ljande krav:
Israel skall omedelbart dra sig tillbaka fr†n alla territorier som ockuperades under juni-kriget 1967, inklusive ”stra Jerusalem.
Alla israeliska bos„ttningar som etablerats p† arabisk mark efter 1967 skall omedelbart avvecklas.
Religionsfrihet och fri tillg†ng till de f”r respektive trosbek„nnelse heliga platserna skall g„lla.
Det palestinska folket, under ledning av PLO - dess enda representation - f†r laglig r„tt att ut”va sitt nationella sj„lvbest„mmande i enlighet med sina ”nskningar, helt och h†llet efter egen vilja, samt p† sina egna villkor.
V„stbanken och Gaza skall under en tidsrytm - inte l„ngre „n n†gra f† m†nader - st„llas under F”renta Nationernas kontroll.
En oberoende palestinsk stat skapas och Jerusalem blir dess huvudstad.
S„kerhetsr†det (i FN) garanterar fred f”r samtliga parter i Mellersta ”stern inklusive den palestinska staten.

N„r denna fredsplan kom s† var det inte troligt att n†gon israelisk regering skulle acceptera den. Detta p† grund av punkt nummer 3 och 6, som talar om ett delat Jerusalem. Žven nu, 1996, n„r ett fredsavtal har undertecknats s† „r fortfarande Jerusalem en het fr†ga.

REAGANPLANEN

Žven USAs president, Ronald Reagan, lade fram en fredsplan under 1982. Denna presenterade han i ett tal till det amerikanska folket som i korthet inneb„r:
Det palestinska folkets politiska f”rhoppningar „r ouppl”sligen bundna till ett erk„nnande av Israels r„tt till en s„ker framtid.
Arabstaterna m†ste acceptera Israels existens.
Den palestinska befolkningen p† V„stbanken och i Gaza tillerk„nns autonomi under en ”verg†ngsperiod. Under denna tidsrymd f†r Israel icke uppr„tta nya bos„ttningar.
Efter perioden av autonomi skall f”rvaltningen av V„stbanken och Gaza ”verg† fr†n Israel till de palestinska inv†narna utan att f”r den skull Israels krav p† s„kerhet ifr†gas„tts.
USA kommer inte att st”dja ett uppr„ttande av en sj„lvst„ndig palestinska stat p† V„stbanken och i Gaza, och inte heller godk„nna att Israel annekterar dessa omr†den eller att de p† annat s„tt st„lls under st„ndig israelisk kontroll.
Den b„sta f”ruts„ttningen f”r en varaktig och h†llbar fred „r att V„stbanken och Gaza, sedan sj„lvstyre inf”rts, f”renas med Jordanien.
Den arabisk - israeliska konflikten  skall l”sas genom f”rhandlingar som leder till en varaktig fred genom ett utbyte av territorier
Jerusalem skall f”rbli odelat, men dess slutgiltiga status avg”rs genom f”rhandlingar.

Dessa punkter fick motst† kritik fr†n b†da parter i konflikten. Den mesta kom dock fr†n arabstaterna. De v„grade att erk„nna Israel, man protesterade emot att USA inte skulle st”dja uppr„ttandet av en palestinsk stat och man v„grade att godk„nna ett odelat Jerusalem. Israel motsatte sig att Jerusalems status skulle diskuteras, de ans†g att hela Jerusalem tillh”rde Israel.

INTIFADA

Under resten av 1980-talet s† var det stillast†ende p† f”rhandlingssidan. Varken arabstaterna eller Israel inbj”d till samtal. Inte heller stormakterna arbetade s† mycket med Mellersta ™stern fr†gan. Detta berodde kanske p† att fram till 1987 s† var det ganska lugnt mellan Israel och palestinierna p† de ockuperade omr†dena.

Men under slutet av 1987 s† b”rjade palestinierna p† V„stbanken och Gaza att protestera mot Israel som ockupationsmakt. Dessa protester innebar att palestinska ungdomar kastade sten p† israelisk milit„r och att de svarade med att skjuta skarpt mot ungdomarna. Dessa v†ldsamheter p†gick under flera †r, och slutade inte f”rr„n fredssamtalen mellan Israel och PLO b”rjade p† allvar.

Vad ledde intifadan egentligen till? Var det verkligen den som ledde fram till samtal mellan Israel och PLO? Antagligen inte, den f”rsv†rade snarare dessa. Men intifadan var viktig f”r palestinierna, som med den visade att de inte hade gett upp i kampen f”r en egen stat, utan att de skulle k„mpa „ven utan omv„rldens hj„lp om de s† var tvungna till det.

FREDSSAMTALEN

Madridkonferensen
Fredssamtalen mellan Israel och arabstaterna b”rjade p† amerikanskt initiativ med en konferens i Madrid den 30 oktober 1991. Vid denna konferens s† var inte PLO inbjudna utan de fick vara en del av den jordanska delegationen. De palestinier som fanns med i delegationen fick ocks† endast komma fr†n de ockuperade omr†dena, inte inifr†n Israel. Palestinierna f”rs”kte dock att framst† som en frist†ende del av den jordanska delegationen, men det gick inte Israel med p† s† de v„grade att f”rhandla med palestinierna. Denna konferens var s†ledes inte speciellt givande f”r freden mellan Israel och PLO. Detta berodde p† att Yitzhak Shamir, Israels premi„rminister fr†n Likudpartiet, v„grade att g”ra n†gra eftergifter gentemot PLO.

Moskvakonferensen
Efterf”ljaren till Madridkonferensen var Moskvakonferensen. Vid denna konferens uteblev palestinierna, med anledning av de restriktioner som uppkom ang†ende vilka som skulle f† ing† i den palestinska delegationen. Till skillnad fr†n Madridkonferensen, som var till f”r att f”ra Israel och arabstaterna n„rmare varandra, s† handlade denna om konferens om regionala fr†gor s†som nedrustning, vattentillg†ng, milj”n och ekonomisk utveckling. Inte heller denna konferens var givande f”r fred mellan Israel och PLO. Detta p† grund av de krav p† den palestinska delegationen som gjorde att de v„grade att komma.

Romkonferensen
Denna konferens var endast till f”r att h†lla liv i fredssamtalen, eftersom de hade b”rjat att halta efter Moskvakonferensen. Dock s† presenterade Israel ett f”rslag om kommunala var p† de ockuperade omr†dena. Detta f”rslag tyckte palestinierna mest verkade som ett f”rs”k att f”rhala f”rhandlingarna om palestinskt sj„lvstyre.

Washingtonkonferensen
Vid denna konferens s† uteblev b†de Syrien och Libanon. Inte heller PLO kom, d„rf”r att det bara var stater med vapenmakt som var inbjudna. H„r s† diskuterade man regional vapenkontroll, ekonomisk utveckling  och f”rdelning av regionens resurser. PLO kom „nd† till Washington f”r att protestera mot att de inte blev inbjudna n„r det handlade om vapenmakt. De menade att PLO „r k„rnan i den israeliska s„kerhetspolitiken.

Brysselkonferensen
Žven h„r s† uteblev Syrien och Libanon. Tyv„rr s† uteblev „ven Israel n„r de fick veta att palestinier som inte var bosatta p† de ockuperade omr†dena fanns med i den palestinska delegationen. H„r s† skulle man forts„tta att diskutera det man diskuterade p† Washingtonkonferensen. Eftersom Israel  uteblev s† diskuterades det inget om relationerna mellan Israel och PLO, vilket gjorde konferensen ”verfl”dig.

Som synes s† ledde alla dessa konferenser ingenstans i f”rhandlingarna mellan Israel och PLO. Fr†n b†de amerikanskt och fr†n palestinskt h†ll s† framh”ll man att man ville ha direkta f”rhandlingar endast mellan Israel och PLO. Dessa f”rhandlingar skulle helst ske utan mediabevakning. Till en b”rjan s† gick inte Israel med p† detta, men efter p†tryckningar fr†n USA s† lyckades man att f† till skott s†dana f”rhandlingar. En annan anledning till att direkta f”rhandlingar blev m”jliga var att b†de USA och Israel hade bytt regering. B†da hade bytt fr†n en h”gerregering till en mer "v„nsterinriktad" s†dan. USA hade f†tt Bill Clinton, demokrat, som president och Israel hade f†tt Yitzhak Rabin, arbetaralliansen, som premi„rminister.

Dessa f”rhandlingar haltade till en b”rjan, p†  grund av att de flesta israeler anser att PLO „r en terroristorganisation s† har som fr„msta uppgift att krossa Israel. Men de inser ocks† att det „r b„ttre med PLO „n med Hamas.

Norgef”rhandlingarna
De i synnerhet viktigaste f”rhandlingarna mellan Israel och PLO, var de f”rhandlingarna i Norge. De uppkom p† initiativ av tv† norska diplomater, som reste runt i Mellersta ™stern. N„r de reste i de palestinska flyktingl„gren s† best„mde de sig f”r att de var tvungna att g”ra n†gonting. D† tog de i hemlighet kontakt med Yitzhak Rabin och Yasser Arafat. Till dessa s† sade de att f”rhandlingar i Norge skulle vara det allra b„sta, eftersom Norge var ett litet och oberoende land, vilket gjorde att ingen av parterna skulle f”rf”rdelas n†gonting. Men det viktigaste med dessa f”rhandlingar var att de var hemliga, vilket gjorde att man inte beh”vde k„nna sig pressad att f† till st†nd n†got avtal s† fort som m”jligt, utan man kunde ta den tid som beh”vdes. Dessa f”rhandlingar ledde fram till ett fredsavtal mellan Israel och PLO. Detta avtal skrevs under i Washington den 13/9 1994.

Washingtonavtalet
Vad inneb„r detta avtal? Det inneb„r att Gazaremsan och V„stbanken skall ”verg† i palestinskt styre inom fem †r, men till dess kommer de att behandlas som autonoma omr†den. Men det finns „ven flera andra punkter p† detta avtal, bland annat om skatter, handel, gr„nser, energif”rs”rjning och turism.

Skatter
En palestinsk skattemyndighet kommer att uppr„ttas, som kommer att formulera och samla in inkomst- och egendomsskatter samt kommunala avgifter fr†n Gaza och V„stbanken. Israel kommer „ven att ”verf”ra, till de autonoma omr†dena, 75% av de skatter som palestinier inne i Israel betalar till Israel. De automonas omr†denas moms kommer ocks† att bli tv† procent l„gre „n i sj„lva Israel.
Handel
Det skall vara frihandel mellan Israel och de autonoma omr†dena, men palestinierna kommer att f† handla med ”vriga arabv„rlden mot andra tullar och tariffer „n Israel.

Gr„nser
Mellan Israel och de autonoma omr†dena kommer det att finnas fri r”rlighet f”r b†de varor och m„nniskor. De b†da tullmyndigheterna kommer „ven att samarbeta med varandra.

Energif”rs”rjning
Tack vare att palestinierna kommer att f† k”pa olja av resten av arabv„rlden billigare „n Israel s† har man best„mt att de palestinska oljepriserna inte f†r understiga de israeliska med mer „n 15%.

Turism
Turister till†ts att f„rdas fritt mellan Israel och de autonoma omr†dena.

Den st”rsta fr†gan som inte diskuterades under Norgef”rhandlingarna och som inte ingick i fredsavtalet „r Jerusalemfr†gan. Till en b”rjan s† v„grade Israel att diskutera den fr†gan, men efter ett tag s† gick man med p† att diskutera den, men inte nu direkt utan tidigast inom tv† †r.
AVSLUTNING

Fredsavtalet mellan Israel och PLO var b”rjan till likadana avtal mellan Israel † ena sidan och Syrien respektive Jordanien † andra sidan. Dessa avtal f”rhandlades fram under 1994 och 1995 och f”rhoppningsvis s† kommer det „ven att slutas avtal mellan Hizbollahgerillan, Hamas och Islamiska Jihad.  Dessa f”rhoppningar „r kanske v„l optimistiska, men nu s† kanske dessa grupper inser att det „r om”jligt att lyckas med det de h†ller p† med. Detta med tanke p† att deras fr„msta allierade Syrien och Jordanien har slutit avtal med Israel.

Dessa avtal som „r slutna, kommer de d† att h†lla? F”rhoppningsvis eftersom det nu har blivit avtal inte bara mellan Israel och PLO utan att „ven andra arabstater vill ha fred. Det st”rsta problemet f”r freden „r om Israel anser att PLO g”r f”r lite f”r att stoppa de sj„lvmordsbombare som just nu h†ller p† att spr„nga sig sj„lva och andra inne i centrala Israel, men det verkar som om PLO har lyckats att stoppa dessa ganska bra. Det v„rsta problemet † andra sidan f”r PLO „r att om de anv„nder sin polis f”r att arrestera palestinier ist„llet f”r att h†lla ordning, s† kanske de kommer att anses som Israellakejer, som folket kommer att v„nda sig mot. D„rf”r s† „r ett fredsavtal med Hamas b„ttre „n att f”rs”ka att krossa dem helt.

N†got annat som m†ste g”ras f”r att freden skall h†lla „r det att uppbyggandet av Gaza och V„stbanken m†ste g† fort, d„rf”r att om det dra ut p† tiden s† kommer folket inte att tycka att det „r b„ttre „n under den israeliska ockupationen. D„rf”r s† m†ste ”vriga v„rlden vara beredda att ge bist†nd och kompetent personal som hj„lper till att bygga upp dessa omr†den.

Žven Jerusalemfr†gan m†ste l”sas f”r att freden skall bli h†llbar. Denna fr†ga „r dock den alla sv†raste att l”sa, eftersom b†de israeler och palestinier har heliga platser d„r. f”rhoppningsvis s† har uppbyggandet av Gaza och V„stbanken g†tt bra innan Jerusalemfr†gan „r f„rdigdiskuterad. I s† fall s† kanske palestinierna n”jer sig med ett lite s„mre avtal om Jerusalem „n vad de skulle kr„va just nu. Det skulle till exempel kunna vara det att staden fortfarande f”rblir israelisk, men att palestinier fritt f†r resa dit, eller n†gonting liknande.

En h„ndelse som var n„ra att stj„lpa fredsprocessen var n„r Israels f”rre premi„rminister Yitzhak Rabin blev m”rdad.  Som tur var s† blev han m”rdad av en israelisk extremist och inte av en palestinier. Om han hade m”rdats av en palestinier s† vet vi inte vad som hade kunnat h„nt. Lustigt nog s† f”rsv†rades inte fredsprocessen av att Rabin blev m”rdad, utan b†de Yasser Arafat och Shimon Peres blev d† ist„llet mer fredsivrande „n innan.

Som sagt trots diverse motg†ngar, stora som sm†, s† forts„tter fredsprocessen fram†t. S† om de f”rslag som jag skrev ovan kommer att uppfyllas s† kommer denna fred att vara h†llbar f”r ett l†ngt tag fram”ver, om de inte uppfylls s† tror jag „nd† att freden kommer att h†lla, men den kommer inte att vara lika stabil i s† fall.
KŽLLF™RTECKNING

B”cker
Hart, Alan: Arafat, Ordfront, Stockholm 1986
Hellstr”m, Lars G”sta: Palestina - en bakgrund till Mellan”sternkonflikten, Ordfront, Stockholm 1980
Herrmanns, Ralph: Israel talar, Askild & K„rnekull, Bor†s 1982
Nydahl, Thomas: Intifada - rapport f†n ett palestinskt uppror, Interculture, Malm” 1988
Yassine, Abdel-Qader: Intifada! - det palestinska upproret sett innifr†n, F”rlag tjugohundra, G”teborg 1990

Tidskrifter
Tempus  nr: 23 -91      sid: 12
Tempus  nr: 24 -91      sid: 4-5
Tempus  nr: 43 -91      sid: 4-7
Tempus  nr: 50 -91      sid: 23
Tempus  nr: 4 -92       sid: 23
Tempus  nr: 18 -92      sid: 25
Tempus  nr: 20 -92      sid: 23
Tempus  nr: 29 -92      sid: 24
Tempus  nr: 8 -93       sid: 8-10
Tempus  nr: 16 -93      sid: 20-21
Tempus  nr: 18 -93      sid: 13
Tempus  nr: 27 -93      sid: 16-17
Tempus  nr: 28 -93      sid: 25
Tempus  nr: 32 -93      sid: 12-15
Tempus  nr: 33 -93      sid: 16 -17
Tempus  nr: 37 -93      sid: 5-9
Tempus  nr: 38 -93      sid: 18-21
Tempus  nr: 46 -93      sid: 16-17
Tempus  nr: 48 -93      sid: 6-9
Tempus  nr: 1 -94       sid: 10-15
Tempus  nr: 5 -94       sid: 18-19
Tempus  nr: 9 -94       sid: 4-8
Tempus  nr: 11 -94      sid: 11-14
Tempus  nr: 17 -94      sid: 13-15
Tempus  nr: 18 -94      sid: 4-7
Tempus  nr: 24 -94      sid: 14-15
Tempus  nr: 26 -94      sid: 20-21
Tempus  nr: 29 -94      sid: 16-17
Tempus  nr: 30 -94      sid: 3-5
Tempus  nr: 33 -94      sid: 20-21
Tempus  nr: 35 -94      sid: 12-17
Tempus  nr: 36 -94      sid: 7,9-10
Tempus  nr: 40 -94      sid: 18
Tempus  nr: 42 -94      sid: 4-6
Tempus  nr: 43 -94      sid: 16-18
Tempus  nr: 44 -94      sid: 11-14
Tempus  nr: 45 -94      sid: 21
Tempus  nr: 46 -94      sid: 26
Tempus  nr: 47 -94      sid: 12-14
Tempus  nr: 1 -95       sid: 19-20
Tempus  nr: 10 -95      sid: 16-17
Tempus  nr: 19 -95      sid: 14
Tempus  nr: 20 -95      sid: 3-7
Tempus  nr: 30 -95      sid: 7-10
Tempus  nr: 31 -95      sid: 13-14
Tempus  nr: 38 -95      sid: 18
Tempus  nr: 39 -95      sid: 3-8
Tempus  nr: 43 -95      sid: 18-19
Tempus  nr: 46 -95      sid: 10-11
Tempus  nr: 47 -95      sid: 12-14
™vriga k„llor
Utblick nr: 3 -93       Militant politisk islam
Utblick         nr: 8 -93       Vatten: ”desfr†ga f”r Mellan”stern
 Hellstr”m, Lars G”ran: Palestina - En bakgrund till Mellan”sternkonflikten, Ordfront, Stockholm 1980
 Hagadanh - den st”rsta och viktigaste av sionisternas styrkor.
 Hellstr”m, Lars G”ran: Palestina - En bakgrund till Mellan”sternkonflikten, Ordfront, Stockholm 1980
 Hellstr”m, Lars G”ran: Palestina - En bakgrund till Mellan”sternkonflikten, Ordfont, Stockholm 1980
 Hellstr”m, Lars G”ran: Palestina - En bakgrund till Mellan”sternkonflikten, Ordfront, Stockholm 1980
 Likudpartiet - Israels h”gerparti, som har st†ndpunkten att inga delar av Israel skall ”verg† i arabiskt styre.
 Hamas - En extrem islamisk fundamentalistoganisation, som bildades under intifadan. De har fortfarande, till skillnad fr†n PLO fortfarande som uppgift att krossa Israel.